Växtlatin, kortfattad vägledning för dendrofiler

Träd och örters latinska namn skrämmer en del och lockar andra. Följande är läsning i första hand för alla dem som tycker att den latinska nomenklaturen är svårförståelig och snabbt hoppar till det svenska namnet. De gör som de munkar på medeltiden som, när de under kopiering av latinska texter stötte på någon grekisk fras, sade till sig själva " graeca sunt non leguntur," detta är grekiska och det läser man inte. Min förhoppning är att de latinska namnen skall bli lite mer lättillgängliga för den vetgirige.

 

Historik

"Nómina si nescis, perit et cognítio rerum," om du inte känner till namnen försvinner kunskapen om tingen, är ett av de uttryck som tillskrivs vår genom tiderna störste vetenskapsman, Carolus Linnaeus. Linné företrädde en vetenskaplig tradition från bland andra Plinius den äldre där ambitionen var att beskriva så många vetenskapliga områden som möjligt. I den meningen var Linné en sann så kallad polyhistor.

Under mitten av 1700 talet kände man till drygt 8000 olika arter. Världen var fortfarande gripbar och mirábile dictu, möjlig för en enda man att beskriva. Som väl de flesta vet har vi Linné att tacka för att vi har våra växter ordnade i kategorier efter sexuella kriterier. Det vetenskapliga språket var givetvis latin eller snarare en blandning av latin och grekiska i latinsk form.

För enkelhetens skull kommer jag här enbart att uppehålla mig vid familj (familia), släkte (genus), art (species) samt i viss mån underart (subspecies, ssp.), varietet ( varietas, var.) och form (forma, f.). Andra kategorier över och under art har naturligtvis sitt intresse och speciellt namnen på hybrider och olika sorter (c.v. = cultivar.= cultivated variety) för odlare och samlare men det skulle leda för långt att utveckla detta här. Dessutom bör nybildning inom dessa kategorier ske på andra språk än latin.

 

Familj, släkte och art

Låt oss ta en närmare titt på ett av våra vanligaste träd, björken. Vi har två släkten inom familjen Betuláceae i Sverige, Bétula och Alnus. Av släktet björk har vi tre arter ( species), Bétula péndula, vårtbjörk B. pube´scens, glasbjörk och B. nana, dvärgbjörk. Dessutom förekommer hybridformer mellan dessa. Släktet Alnus ståtar med två arter, Alnus incána och A. glutinósa, gråal och klibbal.

Dessa släkten hör alltså till familjen Betuláceae som består av träd eller buskar. Om man nu ur denna släkt Bétula plockar ut ornäsbjörken, Bétula péndula f. dalecárlica, har vi ett exempel på en form (f.) d.v.s. att den avviker på något avgörande sätt från arten i övrigt. I detta fall är det formen på bladen som skiljer ornäsbjörken från B. péndula (péndula med hängande växtsätt). Ornäs vid sjön Runn utanför Falun har gett namn åt denna ytterligt sköna trädform. Den som först beskrev den var inte Linné själv utan hans son Carl von Linné d.y. När man anger växtens namn på latin har man speciellt i äldre floror ofta med namnet på den botaniker som först beskrev arten i fråga, sk auktorsnamn. En art som har beskrivits av Carl von Linné själv får Linnés signum L. omedelbart efter artnamnet.

Den av Linné genomförda nomenklaturen för växt- och djurarter, det vi kallar den binära nomenklaturen (tvånamngivningen), innebär att varje art har ett namn som utgörs av ett släktnamn (genus, nomen generis) som skrivs med stor begynnelsebokstav och ett artnamn (species, nomen speciei) som skrivs med små bokstäver och som följer omedelbart på släktnamnet.

Familjenamnet skall vara ett ord som slutar på -áceae. Detta är egentligen ett gammalt latinskt suffix som betecknar samband eller samhörighet med huvudordet. Asteráceae eller Compósitae, är en av de större familjerna och betecknar växter som liknar Aster som är typblomman för denna familj som på svenska kallas korgblommiga.

 

Betoning

Vid betoningen av latinska ord som familjenamnen på –áceae ligger accenten alltid på antepenultima, dvs. tredje stavelsen från slutet. Denna betoning följer helt regeln om betoning av latinska ord med fler än två stavelser. Den säger att betoningen ligger på penultima (näst sista stavelsen från slutet räknat) om denna är lång. Om inte flyttas accenten till antepenultima (tredje stavelsen från slutet). Betoning av latinska ord tillhör nu inte det lättaste. I praktiken är det svårt att veta om en stavelse är kort eller lång. Hur skall man uttala Libanoncederns artnamn, Cedrus libani? Är a:et långt eller kort? Ett sätt är att gå till ett latinskt lexikon och se efter hur ordet betonas. Problemet är att inga lexika innehåller alla ord man söker. Ett förslag är att alla floror, botaniska tidskrifter, trädgårdslitteratur mm genomgående förser de latinska namnen med utsatta betoningsaccenter.

En av mina käpphästar när det gäller familjenamnen, är att hela ordet bör uttalas tex. "asterácee" dvs. att även det sista e:et uttalas.

Släktnamnen har inte samma homogena ordslut. Om familjerna är få är släktnamnen desto fler. Många släktnamn går tillbaka till antiken. Theophrastus, som var lärjunge till Platon och Aristoteles och Plinius d.ä. nämner åtskilliga av de namn på släkten vi använder i dag. Det bör påpekas att etymologin ofta är oklar trots påståenden om motsatsen. Vi får väl hoppas att hosthävan Tussilágo faktiskt har med "tussis" att göra, det vill säga hosta. I de svenska namnen har ibland folketymologin fått härja fritt. Ta skelört Chelidónium som exempel. Botar den skelögdhet med sin gula saft? Knappast, men ordet för svala på grekiska, "chelidon," har omtolkats i det svenska ordet.

Namnet för art, underart, varietet och form är däremot som vi sett i exemplen ovan oftast lätta att tolka. Detta är ju också den av Linné påhittade binära nomenklaturens styrka; att i stället för en lång diagnostisk fras som tidigare användes reducera det latinska blomnamnet till två ord, släkte och art.

 

Uttal

Om betoningen av latinska ord bibehållits i stort sett intakt sedan antiken har däremot uttalet genomgått en stor förvandling under latinets mångtusenåriga historia. Redan i första århundradet efter Kristi födelse var till exempel diftongerna på väg att bli rena vokalljud.

När det gäller det botaniska latin som brukas idag växlar uttalet med brukarens nationalitet. Det kan vara svårt att höra att det är samma växt när en svensk och en amerikan uttalar ordet för blåsippa på latin, Hepática nóbilis.

Blåsippan föresten, Anemóne hepática hette den tills för inte så länge sedan, men har nu bytt sitt latinska namn. Ledsamt kan man tycka men det finns fog för denna ändring av rent taxonomiska skäl. Hepática utgör idag ett eget släkte inom Ranunkelfamiljen Ranunculáceae. Det är inte heller den enda av våra arter som bytt namn. I min gamla flora från 1938 (Krok Almquist) hette den verkligt "rara" kärrnyckeln, Orchis palústris. Idag heter den enligt samma flora ( K& A 1985) Orchis laxiflóra, måhända ett mer talande epitet då det säger hur blommorna sitter på axet, nämligen glest fördelade.

Här följer nu en kortfattad redogörelse för uttalet av vokaler och konsonanter i de latinska växtnamnen.

 

Vokaler

a, e, i, o, u, y

Dessa uttalas som motsvarande vokaler i svenskan. Vokalen –o bör dock i möjligaste mån uttalas som ett långt svenskt å- ljud. Ex Hortus trädgård.

Vokalen u uttalas i svenskan på ett sätt vi är ganska ensamma om. Rätteligen borde man i latinska ord uttala u som tyskt u (slutet svenskt o- ljud)

Inte sällan är u konsonant och uttalas som v.

Som jag tidigare nämnt utvecklades redan tidigt diftongerna mot enkla vokaler. Ae uttals som ett öppet e- ljud (ä) tex. Caesar som uttalas Säsar.

Oe uttalas som svenskt e- ljud; Oenothéra, nattljus blir följdaktien Enotera.

Här kan finnas anledning att varna för en sk. germanism dvs. att uttala oe som svenskt ö- ljud. Låt oss helst slippa höra "Önotera" och " Önante " Oenánthe, stäka.

 

Konsonanter

b, c, d, f, g, h, j, k, l, m, n, p, s, t, v, x, z

C uttalas som k- ljud framför hård vokal ( a, o, u.) samt i slutet av ord. Caput, "kaput", huvud; Lac, "lak" mjölk.

Framför mjuk vokal uttalas c som s. Cedrus, "sedrus," cederträd.

Cc uttalas som x framför mjuk vokal. Occidentális, "oxidentalis," västlig.

Framför hård vokal uttalas det som ck. Vacca, "vacka" ko.

Ch uttalas som k framför hård vokal och framför konsonant. Choréa,"korea", dans; Chrysánthemum, "krysantemum".

Framför mjuk vokal blir uttalet tj. Chelidónium, "tjelidonium", skelört.

G uttalas som g framför hård vokal samt dessutom framför mjuk vokal inuti ord. Galánthus, "galantus" snödroppe. Argéntum, silver.

Framför mjuk vokal i början av ord blir uttalet j. Genísta, "jenista" ginst.

Sc uttalas som sk framför hård vokal och konsonant och som sj (sje-ljud) framför mjuk. Scutellária, "skutellaria" frossört. Scilla, "sjilla" skilla.

 

 

Om man nu önskar förkovra sig inom ämnet latinska artnamn och suffix och har tillgång till Internet kan man utnyttja en länk med detta innehåll: adressen dit är: https://members.tripod.com/aorist/species.htm

Tyvärr har jag ännu inte konsekvent satt ut accenterna på de latinska orden

 

 

 

 

.cedrus libani.jpg (97509 bytes)

 Cedrus líbani Knighthayes, Devon                                             Foto Ö Rudstedt -99©

 orchis.jpg (88811 bytes)

Orchis laxiflóra "agmyrens klenod "

Hablingbo 1999                                Foto Ö. Rudstedt©